Slumpen, Musik, Duchamp, Tystnad & Kaffe 2007

Slumpen, Musik, Duchamp, Tystnad & Kaffe

En dag med sol & regn samtidigt. Jag dricker för mycket kaffe, läser Duchamp och skissar på tankar...



2002 skrev jag ett antal artiklar och just detta ämne har på senaste tiden återkommit i mina tankar. Hmm... letar efter en engelsk översättning av Thomas Olsson, men hittar den inte just nu...

"I BEGYNNELSEN SKAPADES MUSIKEN"

Sommaren 1991 båtluffade jag i Egeiska havets övärld för att göra som alla andra: bada, sola och läsa, men framförallt söka fridfullhet.

Plötsligt en morgon när jag befann mig på ön Antiparos uppenbarade sig en ängsligt hög ton ackompanjerad av ett lågt brus i mitt vänstra öra. Först tänkte jag inte mycket på det, men några månader senare accelererade problemet ytterligare med bl.a. balanssvårigheter och tilltagande huvudvärk. Jag tvingades uppsöka läkare och den eviga signalen uppmättes senare på Sahlgrenska sjukhuset till 70 dB.
Jag hade fått tinnitus, öronsus.



Man brukar säga att inget ont utan att det för något gott med sig. Min tinnitus ledde till att intresset för små ljud presenterade sig oanmält och på något underligt vis kändes dessa små ting vara utrotningshotade i min själ. Men för att förstå små ljud måsta man självfallet förstå stora.
I första Mosebokens inledning står att läsa att Gud skapade himmel och jord på sju dagar. Tyvärr skapades örat med dess hörsel i ett senare skede och ingen levande varelse fick uppleva det vi kallar för den ”stora smällen” (Big Bang).
Idag finns det ändå tillfällen då vi kan höra jordens mäktiga röst tala i form av vulkanutbrott, jordbävningar orkaner, etc. Mänskligheten blir i sådana situationer förvånansvärt liten och när man reflekterar över hur ljudstarka naturfenomen kan vara förstår man att allvarliga hörselskador inte är något sent 1900-talsfenomen.

Intresset för forskning och rehabilitering av tinnitus har ökat markant de senaste åren men trots detta går det inte att finna enkla lösningar till öronbrusets uppkomst, och följaktligen är det svårt att finna universella lösningar för att eliminera obehaget. Att det inte enbart är rockkonserter som ger tinnitus är i dag allmänt bekant. Även jazz och klassisk musik hör till bovarna, för att inte tala om tandläkarborrar, slamriga arbetsplatser, biverkningar av starka mediciner, tandgnissel, förkalkningar i innerörat, stress, depressioner etc.
Att gå runt med ett starkt oväsen i huvudet under dygnets alla timmar är naturligtvis en katastrof för de drabbade, men lyckligtvis finns det flera metoder för lindring. Nya tekniska hjälpmedel har ibland förmågan att kompensera bort toner, brum och brus på ett sätt som påminner om när teknikern justerar ljudet på en musikproduktion, en slags kalibrering av örat. Ljud är ett fantastiskt naturfenomen och kanske kan moderna tonsättare inom elektroakustisk musik en dag komma åt tinnitusens kärna. Tänk om man i specialkomponerad musik kunde förena tonsättande och forskning för att åstadkomma något som ligger bortom musik och i en förlängning lindra besvären för tinnitusdrabbade!

Sambanden mellan tystnad, ljud, musik och samhälle är något som många har filosoferat över och
musikens roll bör inte underskattas. Filosofen Platon hävdade att ändringar i musikens lagar t.o.m. påverkar statsskicket (!). ”När konstnärer lider av idétorka svävar hela nationen i fara”.

Den franske tonsättaren Claude Debussy (1862-1918) ansåg att musik uttryckte vindens och vattnets rörelser. Ljud är märkligt nog lika intressant ovan vatten som under. Fram till mitten på 1900-talet trodde man att det var rådde tystnad nere i havets djup. Med hjälp av hydrofoner fann man istället en oväntad och näst intill kuslig ljudvärld med märkliga läten från vattnets levande varelser, men även ljud vilket man inte direkt hade någon förklaring till. Ljudet är ett fenomen man långt ifrån utforskat färdigt och med jämna mellanrum dyker det upp mysterier för oss oinvigda, t.ex den sjungande sanden i Brasilien, de egendomliga tonerna i Stilla havet och de sjungande bergen i Kina.

Just naturens ljud tar den grekiske kompositören Vangelis (1943-) fasta på när han skriver sin mäktiga syntetiska filmmusik utifrån sina egna upplevelser som ung pojke. I synthesierzers begynnelse fanns tendenser och förhoppningar om att dessa högteknologiska instrumentet skulle etablera sig som abstrakta tonmaskiner med ett outtömligt register och man kunde även skönja en filosofisk ingivelse bland upphovsmän och konstruktörer.Vangelis får ofta kritik för att vara pompös i sina bombastiska kompositioner, men det finns en grund till varför han valt en naturnära musikalisk inriktning. När han var elva år fick han uppleva Europas största jordbävning i modern tid och denna upplevelse har etsat sig fast i hans skapande.

- Att skriva lågmäld och sparsam orkestrerad musik efter denna starka och minnesvärda händelse var en omöjlighet, menade han.

En annan kompositör som gick i bräschen för användandet av hela arsenalen av buller och naturljud i sina musikaliska kompositioner var den italienska bullerkonstnären Luigi Russolo (1885-1947). I strävan att vidga det musikaliska klangbegreppet lät han 1912 bygga ett 25-tal ”intonarumori” (tonbullrare) i klara lysande färger, rött, blått, gult etc.

Varje tonbullrare hade sitt eget sound med en palett bestående av dån, åskmuller, vindar, explosioner, visslingar, viskningar, skrik, gnissel, mummel och vrål. Russolo menade att buller kunde göra oss brutalt medvetna om livet. Påståendet är ingalunda något man betvivlar eftersom de sofistikerade ljud som kom ur maskinerna i mångt och mycket påminde om öronsusets ljudarrangemang. Tyvärr brann hela rasket upp i Paris någon gång under 1920-talet och ingen inspelning av tonbullrarna finns bevarad.


När författaren August Strindberg (1849-1912) vid sekelskiftet spatserade utmed Strömmen i Stockholm kunde han höra vattnets porlande, hästhovarnas klapprande och med all säkerhet också kyrkklockan i Gamla Stan. Strindberg kan möjligtvis ha påverkats i författandet av sina dramer beroende på den ljudkuliss som existerande i hans omgivning. Men denna tid är nu ett minne blott och bruset i form av bilar, bussar och byggmaskiner har sedan länge kvävt de små ljuden.

Strindberg var radikal i många sammanhang och lär ha berättat att han var väldigt road när en av hans musikvänner stämde om sitt piano på måfå och sedan spelade Beethovens Pathétiquesonat. Plötsligt upplevde han att musikstyckets toner hade utvecklats och tagit sig ur sin förstelnad.
Våra dagliga bruksljud är företeelser som förändras och placeras i den ljudmix vi ständigt omges och präglas av. Idag har en ny ljudmiljö med nya klangfärger gjort entré och forna tiders ångvisslor, redaktionens knattrande skrivmaskiner och tågbommarnas varningsljud har ersatts med ljuddesignade miljöer, mobiltelefonsignaler, glassbilsignaturer etc. Ljud är ständigt i förändring och de läten man en gång i tiden ansåg vara en självklarhet existerar plötsligt inte längre. Vem har uppgiften att dokumentera dessa kulturella utdöende ljudskatter?

I dagens bullriga ljudvärld hävdar många att det är tystnaden man njuter mest av och inte minst för tinnitusdrabbade personer är tystnad något att längta efter. Men kan det verkligen bli riktigt tyst?
När den amerikanske tonsättaren John Cage (1912-1992) besökte ett rum som var byggt med syftet att uppnå total tystnad på Harvard-universitetet i USA, hörde Cage trots de sex helt dämpade väggarna två ljud: ett högt och ett lågt. Den tjänstgörande teknikern förklarade då att den låga tonen var Cages blod som cirkulerade och det höga ljudet var hans nervsystem. Kanske är varje levande varelse en slags organisk klangskulptur, men Cage ville gå ett steg längre. Han argumenterade för att allt levande har ljud och följaktligen är alla människor kompositörer. För Cage var musiken omöjlig att skilja från ljuden i världen omkring oss och han menade att konstnären inte skulle isolera dem, inte skapa ordning i kaos, utan påminna oss om den värld vi lever i. Ordet musik skulle reserveras för klanger från 1700- och 1800-talet medan den nutida musiken skulle definieras som organiserade ljud. På detta sätt integrerade man konst och natur, ansåg Cage. En viss genomslagskraft har detta tänkande onekligen haft. I Nationalencyklopedin definieras musik som just organiserat ljud. Ett praktiskt resultat av John Cages upplever av och funderingar kring bristen på total tystnad är hans mest bekanta komposition 4.33, ursprungligen ett pianoverk som består av 4 minuter och 33 sekunders tystnad. Under själva framförandet sätts de yttre ljuden i fokus och uppmärksamheten riktas mot de ljud vilka oförutsett alstras under uppförandet. Dessa ljud utgör därmed kompositionen vid just detta framförande. När Cage fick frågan från en undrande journalist varför han skrivit ett stycke musik utan toner blev det enkla men originella svaret:
- Jag hade inget och säga och jag sa det!

Under sommaren 2002 blossade en strid upp mellan kompositören Mike Batt och Cages förlag, Edition Peters. Striden gällde vem som hade rättigheterna till den musikaliska tystnaden. Förlaget menade att Batt hade plagierat Cages komposition, men Batt ansåg att hans tysta komposition var unik. Förlaget drog under hösten tillbaka sin stämningsansökan och många kunde dra en lättnadens suck.

När vi ett decennium efter John Cages död betraktar hans livsgärning ser vi honom mer som en idéfinnare än tonsättare, dessutom en synnerligen livskraftig sådan. Hans tankar känns i många fall mer aktuella i dag men även tonsättaren Cage kommer att märkas i många år till. I den tyska staden Halberstadt pågår nämligen hans komposition Organ2/ASLSP sedan något år tillbaka. Musiken framförs i ett låst kloster och musikstycket tar sig fram i ett extremt långsamt tempo. Genom att placera och flytta runt olika blytyngder på klosterorgelns tangenter tar sig musiken framåt. Det kommer att ta inte mindre än 639 år innan kompositionen nått sin fullbordan. Just nu är musiken inne i en långt utdragen paus vilken förväntas avta kring årsskiftet 2003. Därefter skall ett E-dur ackord successivt etableras under cirka 30 år!

Ljud är individuella upplevelser och det som för den ene kan vara meditativt och behagligt kan för den andre vara outhärdligt och skapa en inre stress. Lyckligtvis har människan en fantastisk förmåga att vänja sig och t.o.m. på sin ålders höst bli ödmjuk i sitt förhållande till ljudsensationer. Tonsättaren Lars-Erik Larsson (1908-1986), levde sin sista år i skånska Åkarp och fick under en TV-intervju frågan vem som varit hans favoritkompositör? Efter en kort tankepaus kom svaret:
- Kaultrasten!

© Mats Johansson